För 10 år sedan hände något fruktansvärt. Något så fruktansvärt att jag aldrig kommer att glömma denna incident.  Alla här i Norrköping har hört om minibussolyckan utanför Karlskoga, en del har drabbas av den på ett eller annat sätt.  En del förlorade sina bröder, en del förlorade sina kompisar. En del förlorade klasskamrater, fotbollskamrater, bandmedlemmar, ja, you name it. Men JAG förlorade min morbror, Robert "Robban" Jöbring.

Jag kommer så väl ihåg hur jag fick nyheten. Jag och min halvbror satt uppe i hans rum och spelade tv-spel när mamma kom in i rummet och lyckades snyfta fram att Robban hade råkat ut för en olycka. Jag trodde först inte det var sant. Jag bara satt och stirrade med tom blick rakt in i tv-rutan utan att säga någonting. "Nej, det är inte sant, det är inte sant.". Men det var sant. Timmar ut och timmar in spenderade vi framför text-tv i hopp om att ingen större skada hade skett, men en stor skada hade skett. Så stor att alla i minibussen, 9 personer, omkom direkt i kollisionen med den mötande långtradaren.

Jag var 12 år när detta inträffade, men jag tror aldrig att jag har gråtit så mycket i mitt liv som just den dagen. Många tårar fuktade mina kinder och jag kunde inte sluta gråta. Hur mycket jag än ville så kunde inte tårarna sluta att komma.

Dagen efter var det minnesstund för alla omkomna. S:t Johannes kyrka fylldes med anhöriga till de omkomna. Jag satt på tredje raden (har jag för mig) och allt jag kunde göra var bara att räkna de nio värmeljusen som stod framme vid altaret, nio stycken ljus som symboliserade de nio offren. Varenda gång när jag kom till det sista ljuset kom tårarna. Spelade ingen roll hur många gånger jag räknade. Hela kyrkan var fylld med gråtande personer, som på ett eller annat sätt hade någon anknytning till de omkomna.

Den 19 februari hölls en minnekonsert på Rambodals fritidsgård, en minneskonsert för alla som var med i olyckan. Denna kväll var ingen vanlig kväll. Denna kväll gick i tårarnas och minnenas tecken. Tårar av sorg och saknad, men även lite småskatt emellan tårarna. Jag minns särskilt när Benka (Robbans bästa kompis och barndomsvän) berättade att han hade varit speaker på en handbollsmatch en gång och hade lust att säga någonting dumt (som alltid när han håller i mikrofonen)."Då kunde jag höra Robban säga 'Det där klarar du aldrig att säga, Benka, du är för feg'" Och detta tycker jag summerar Robban som person. Han var en vänlig och varm retsticka som alltid kom med någon kvick, rolig kommentar. En varm och godhjärtad person som har gjort intryck på många människor, både i och utanför jobbet som fritidspedagog.  

På dagen den hölls den årliga fotbollsturneringen "Robbans cup". En turnering som startats upp för att hedra alla som gick döden till mötes denna hemska eftermiddag den 26 februari 1999.

Det är så mycket man vill skriva här, men orden kommer inte ut. De stannar kvar i huvudet i form av minnen. Minnen som man aldrig kommer att glömma. Alla har vi minnen som mer eller mindre har format våra liv, håll kvar vid dessa minnen.