Vi vaknade upp i ett grådisigt och trött Poltava, åt lite frukost och sedan började vi som vanligt rulla vid 09:00. Personalen på hotellet önskade oss all lycka när de fick reda på vårt lilla resprojekt. Idag börjar vi på etappen mot Ankara, efter att alla fått dra varsitt uselt ankskämt om resmålet så rullade vi ut från Poltava. Det är underligt men det börjar kännas underligt varje gång man lämnar en ort för färd mot nästa, visst ser vi fram emot resmålet men man hade alltid velat se mer av den man lämnande. Dagens etapp är på 236,7mil och beräknas ta i ren restid 27timmar och 27minuter, vi har således en redig tur framför oss.

Vi rullar längs de ukrainska vägarna och vi lär oss hur fint vi verkligen har det i Sverige men ibland är utsikten från bussen ändå värd att fotografera, såhär såg det ut när vi närmade oss en stad vi faktiskt inte visste vad den hette:


Vi tar ett stopp längs väggrenen efter tre timmar och står bara och tittar ut mot absolut ingenting, tyvärr fick vi inget foto från den rasten men ni kan tänka er att vägen var lika rak som på bilden ovan men med absolut ingenting att titta på, inga hus, inga andra fordon överhuvudtaget. En känsla som BB såväl uttryckte den sköljde över oss alla "Det känns verkligen som vi lever när resten av världen är död", hemsk känsla faktiskt samtidigt som det är fascinerande att världen kan vara så långt borta som den kändes där och då. Vi passade även på att äta lite av det vi köpte i affären i Poltava dagen innan när vi stod där vid sidan av vägen.
Det kan låta lite väl "poetiskt" men det var faktiskt som FH och Deve sedan berättade att de talat om där på rasten "Det var på denna rasten man verkligen kände att det är detta gänget man ska tillbringa över två år med och det känns otroligt nog som vi fungerar ihop som grupp" ni vet en sådan där känsla man får ibland när man känner sig tillfreds (vi vet att det inte hör till IKs folk att känna sig tillfreds men men). Det var iaf ett ögonblick vi alla kommer minnas, att stå vid sidan av en öde väg i ödemarken i Ukraina och bara må gött, även det var en av tankarna med resan.
Vår norrländske jägarkvinna styr bussen genom ödelandskapet (tykna skämt från AH och Paddan gör gällande att det måste vara ungefär som i Norrland fast varmare) medan FH och Glenn sitter och diskuterar vem som egentigen var tredjemålvakt i Egyptens lag i fotbollsvm 1990.
BB har somnat mot AHs axel vilket Deve inte kan sluta pika AH för "När du inte sover själv somnar folk mot dig, det är nåt med dig och sömn".
Anti har nu sluppit barnstolen och sitter och försöker få in mottagning på den bärbara datorn för att lyckas se hur det gått för hans Indianer i elitserien, men vi har avinstallerat bredbandet, vi vill inte ha kontakt med hemlandet mer än nödvändigt, det gäller att vi inte lockas alltför mycket av att resa hem. Hemlängtan lär drabba oss alla någon gång under resan ändå utan att vi jagar info från hemlandet. Ett ytterst kontroversiellt beslut förvisso men likväl kändes det som nödvändigt, det enda som godkäns är mailandet av texterna till denna resedagbok.

Efter ett kort stopp till i Ukraina når vi nu den Moldaviska gränsen och det är väldigt mycket folk som av någon anledning måste kolla oss där. Såklart det är väl inte varje dag det kommer en minibuss med nio svenskar från Ukraina kanske men likväl, vi hade alla papper iordning men ändå vart det strul. Det är då Deve räddar oss genom att plocka fram gitarren och damerna sjunger medan vi övriga gör vad vi kan med våra inte alltför vackra röster i form av att bilda en bakgrundskör. Vilken syn, där på gränsen mellan Ukraina och Moldavien står det nio svenskar, en med gitarr som spelar Cornelis och åtta som sjunger/körar. Ja,vi lär få vara med om mycket under resan men just denna etapp är fantastisk såhär långt.
Vi vinkas efter avklarat uppträdande in i landet och överröses med adresser till släktingar till tulltjänstemännen som vi "must visit" enligt dom, nu är vi förvisso på genomresa bara men likväl.
Vi bestämmer oss dock efter diverse tjöt om att ta oss till en av tulltjänstemannens släktingar ett par timmars resa bort för att sova där, och det är en bedårande vacker väg vi reser på, förvisso inte den bästa vägbanan men utsikten kompenserar väl:

Här har vi stannat och njuter av utiskten, bedårande vackert eller hur?
Vi missade tyvärr att ta några bilder på gästhuset vi fick låna hos Andreijs (tulltjänstemannens) släktingar men utsikten från trädgården missade vi inte:


Här sover vi gott innan vi dagen efter trots protester från släktingarna fortsätter vår resa mot Ankara. 
Vi har sagt att vi nu måste åka rejält långt idag och endast ta nödvändiga pauser ty rent tidsmässigt tog det på planeringen att besöka det sköna sovstället.
Vi reser nu i Rumänien och tar endast en kort paus för att inhandla lite vätska och "vattna buskarna" som Glenn kallar det. 
Vi är rätt möra allihop med kanske främst den nyss firade 24åringen som fått äran att köra denna del av etappen. 
Rumänien är det heller inga tankar på att stanna så mycket i, men vi slåss över hur vackert det är ändå, förvisso börjar Glenn gnälla lite på "hur kul är det att kolla på all jävla natur hela tiden" men övriga njuter av skönheten utanför bussen fönster:
Bild från en rastplats.

Vi stannar och äter i Rumänien dock, fråga oss inte vad vi åt, vi åt förvisso tre olika rätter men ingen verkade veta vad vi åt, gott var det iaf och då kanske man inte ens ska försöka sig på att lösa vad det är? 
Vi reser sedan vidare (vilken överraskning va?) och närmar oss den bulgariska gränsen, det var inga som helst problem att komma in i Rumänien och vi hoppades att det skulle bli samma visa nu, döm av vår förvåning när det är ett enormt pressuppbåd som möter oss dock. Själva gränspasseringen gick lätt och vi fick stämpeln med 9aug 2009 Bulgaria i våra pass allihop. Pressen i bulgarien försökte på knacklig engelska fråga allt de undrade om oss och när de två timmar senare var nöjda rullade vi iväg med poliseskort, det ryktades nämligen vara så hårt tryck efter att få träffa oss i Bulgarien (de visste ju inte då att vi skulle återkomma uppenbarligen och vi sa inget heller för att minska trycket det lär de få reda på ändå) så för att försäkra sig om att inget hände oss när folkmassorna ville träffa oss eskorterades vi som sagt av bulgarisk polis Det var minsann inga vanliga polisbilar de hade heller utan fyra sådan här "bilar" följde oss:


Visst blev vi lite nervös samtidigt eftersom vi undrade vad som verkligen kunde hända men å andra sidan var vägarna tomma och det var bara att gasa på för Deve som nu tagit över körandet. 
Det fanns bara ett enda problem med eskorten och det är att det var LITE annorlunda miner när vi kom till Turkiet med en sådan eskort, det är ju inte speciellt normalt direkt. Dock förklarade Bulgarerna ärendet väldigt väl och vi välkomnades av turkarna och fick svara på lite frågor om vad vårt syfte med besöket var etc innan vi sedan snabbt drog in i landet, det började kännas att vi rest läääänge men vi stannade och åt lite kvällsmat efter några timmar i Turkiet, FH och Deve hittade några som de försökte få att gästblogga i sin gubbhörna här på IK:


Men dels var Deves turkiska inte jättebra och sedan klarade inte FH av att förklara fördelarna med att blogga på en svensk blogg för dessa gubbar heller. 
Nåväl, kvällen nalkades när vi slutligen rejält möra rullade in i Ankara och tog in på en fin campingplats, där BB som är gruppens campingtok snabbt smällde upp tältet och vi alla sedan bara däckade av otroligt fort... Imorgon var det ju en ny etapp.